Adam Edholm

Mork grand, dagtid. Gissa varfor det ar missfargat langst ner pa alla vaggar?

Pa vagen hem igar kvall befinner jag mig pa en overgiven gata nar jag plotsligt ser nagot rora sig i en mork grand. En mystisk man hoppar fram ur morkret:

Isbjorn: Good evening?
Mystisk man: HISSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS! HISSSSSSSSSSS!
Isbjorn: ?!?!?!
*Mystiska mannen rusar in i granden och forsvinner*

Jag har blivit kallad en del olika saker har i Ghana (Jaaavooooo javoooo white maaan!) men det ar forsta gangen nagon smyger upp och vasser at mig. Var lite osaker pa exakt hur jag skulle hantera den vassande mannen, men han forsvann som tur var innan han hogg mig med en machete. Eller bet mig. Annars brukar jag ropa ameibo (black man) tillbaka men det kandes lite onodigt mot en ormman.

Nar folk inte vasser at mig har jag varit upptagen med att fixa det sista innan jag aker, vilket ar imorgon. Det gick lite snabbare an jag trodde det skulle gora och det hade nog varit battre med tva veckor till. Just nu ar jag ju forstas installd pa att komma hem och ser fram emot det, men om jag hade haft lite mer tid att resa och att vara pa en annan avdelning hade det kannts perfekt. Hade valdigt garna rest till norra Ghana men det fanns verkligen inte tid for det nu.

Min sista dag pa sjukhuset forgylldes av Dr House, som holl ett langre tal som inneholl ordet blasphemy:

Dr Samst: So, yes, I put him on drugs X and Z to deal with the heart condi...
Dr House: BLASPHEMY! You stand there, looking so very confident! Yet, do you see any of us being so confident?! You might not know this, but before i went into medicine I read cardiology! I know more than any professor! DO YOU SE ME BEING CONFIDENT?! No! And do you know why?! Because drug Z is a beta blocker! And if you had read these books of yours you'd know that when you combine that with drug X you can cause an AV-block in the heart! You would kill the patient! THAT WOULD BE YOUR FAULT.
Dr Samst: But.. but..
Dr House: You know, I see you every day and I like less and less of you! I think the problem is with your attitude! You think you know things! Well, you don't! Fool! Do you even know what a treatment is? I think not.

Det fortsatte ett tag, den andra doktorn svarade och House gjorde en facepalm varje gang. Ungefar 30 pers, inklusive patienter, kom for att kolla pa. Plostligt avbryts hans raljerande av att patienten dom slass om forsoker sag nagot:

Patienten: I.. I would like to read my journal...
Dr House: What?! What is he talking about?!
Patienten: I would like to read the journal..
*House kastar ett tomt papper till patienten och rusar ivag*
Patienten: Uuuuuh?! The liiiiines! They're... I don't understand?! It's... numbers?
*spenderar tva timmar med att titta pa det tomma papprets rutnat*

Resten av veckan var ratt waste eftersom det var massa sjukskoterskestudenter som skulle examineras (klippa patienternas naglar..) sa hela akuten var fylld av dom. Illa. Fick dock se lite sjukdomar som var intressanta aven om jag inte fick gora sa mycket.




Det ska bli skont att fa komma hem och fa lite mer varierad mat. Inte for att det ar nagot fel pa den mat jag fatt, men nar man ater samma sak till frukost/middag i en manad och varierar lunchen mellan 4 ratter som ar vaaaldigt lika blir det lite trist. Jorsnotssoppan ar valdigt god, liksom tomat-stuvningsgrejen. Dom ar inte sa bra pa orginella namn har, ex Red-Red (en ratt som har... rod farg!). Det ar mycket kolhydrater och fett men lite protein. Valdigt salt ocksa, vilket kan forklara deras mega-hoga blodtryck.


Fufu, Ghanas absoluta favoritratt. Tank slemmig deg. Inte min favorit tyvarr.



Mitt och Martins rum



Sen kommer det att bli ratt skont med ett rent rum och en dusch ocksa. Var dusch far man hud-aids av. Inte for att jag klagar, vi har iaf en dusch. Och en riktigt toalett, det ar lyx. Sa jag ar inte alltfor missnojd. Nar jag kommer hem ska jag ta och lagga upp lite fler bilder, for nu maste jag ivag till min avskedsfest! Och det har med att packa ocksa. Funderar pa att branna alla klader istallet for att ta hem dom...

Johanna, Jag, Dennis och Lea

Jag kande att jag anda ville ha lite bilder fran sjukhuset, om an bara for att visa hur avdelningen ser ut, men det verkade vara lite kansligt da en tidigare volontar for nagot ar sedan hade tagit bilder overallt, inklusive under en operation och lagt ut dom pa facebook. Marks tydligt vilka som inte har last var PU-kurs. Men nar jag fragade om jag kunde ta nagra ute i korridoren blev dom valdigt entusiastiska: ta overallt! med vilka patienter du vill! Maste vara for att dom tycker att jag ar sa cool. Sa har ar, tillslut, lite bilder fran sjukhuset dar jag jobbat i en manad.



Huvudvagen in till sjukhuset. Notera det valklippta graset!


De overtackta gangarna som gar mellan alla avdelningar, valdigt praktiskt under regnperioden.






Den ovanligt tomma salen, med bara tva av sex sangar.


Plaster room, som anvands som temporart lagringsutrymme. Av patienter som later for mycket.


Har pagar mycket mysigt. Tog inga bilder dar, men ser ut som plaster room fast med ett handfat och lite renare golv. Nyckelordet ar "renare".

Sa ja, det regnade. Men bara pa vagen hem! Annars var det en valdigt vard utflykt till Keta, som ar bada en lagun och en liten stad. Sjalva staden ligger pa den smala sandbank som skiljer lagunen fran havet och oversvammas regelbundet vid stormar, trots ett nagot patetiskt forosk att bygga en "forsvarsvall". Keta gav lite djupaste norrlands-inland-avfolkningsbyggd-kansla, att stan hade sin topp for ungfar 75 ar sen. Sedan har det ungefar bara gatt utfor, sa folk var valdigt glada att se oss.





Efter att ha vandrat runt lite besokte vi det gamla danska slavfortet, vilket holl pa att rasa ner i havet. Forstas, det var ju danskar som byggt det och dom hade valt ett hallbart och starkt material: snackor. Bra danmark. En obehaglig overraskning lag dock pa lur. Inte nog med att har finns ett danskt fort, det ar fullt av danskar!  Tydligen paverkades traumatiserades det stackars Ewe-folket sa mycket av danskt fortryck pa 1700-talet att de  borjade prata danska. Har kommer alltsa en kort Ewe-ordlista:

Gaffel=Gaiifeell
Trappa=Trauuupeiae
Tallrik=Tajlrrrik

Ah gud. Dom ar overallt. Visserligen lite forvridet efter 300 ar i afrika, men anda! Danska! Finns sakert massa andra ord, men dom vet forstas inte om det. Sa fruktansvart obehagligt; dom tror att dom pratar Ewe, men egentligen pratar dom danska utan att veta om det!



Sedan akte vi ut en bit pa sandbanken och hittade en gigantisk, helt overgiven strand. Forutom 10 barn som alskade att springa runt oss och ta vara kakor. Jag jagade dom, men ack. Stranden var valdigt nice dock, och vattnet rent, helt utan plastpasar!











Pa vagen hem fastnade vi i en trafikolycka vid den toglolesiska gransen dar en lastbil kanat av vagen i regnet och krossat ett par hus. Sant som hander nar det regnar liksom. Idag akte vi till en by norr om Ho dar man kunde se apor. Och mata dom tydligen. Rabiesvarning pa den, men haftigt anda, speciellt nar aporna var betydligt mer valuppfostrade an dom i indien.




Stretchmonkey wants banana. Badly.



Sag den har skylten pa vagen hem. Kanner mig lite overflodig nar Dr. One Touch fixar allt liksom.

Nar jag kom hem efter nattskiftet igar mottes jag av ett par trevlig djur i tradgarden: rattor stora som hundar. Alltsa stora hundar. Inte sma. For da skulle liknelsen forlora sin poang. I alla fall, just dom har rattorna brydde jag mig inte sa mycket om, for jag har sett dom sa manga ganger. Sena, pappan i familjen, haller dom namligen som... husdjur? Kreatur? Boskap kanns inte riktigt som ratt ord.

Dom ar inte heller rattor, snarare halften ratta, halften mongolid baver. Bilden ovan fangar inte riktigt storleken, men den har bilden fran wikipedia ar battre. Har i Ghana kallas dom for Grasscutters.



Just det. Mysiga eller hur? Dom anses vara en stor delikatess i Ghana, sa ibland far vi dom i soppan. Det ar en... intressant smak. Man maste lara sig att uppskatta den, och den centimetertjocka huden med pals pa for den delen.


Mmmmm, grasscutter! Kan ni gissa vilken del?

Tyvarr rymde tio stycken harrom dan, och springer omkring och ater upp grannarnas gronsaker. Jag undrar om det inte ar nagon form av plan fran Senas sida for att hammnas pa sina grannar da deras getter atit upp hans palmtrad. Drama! (Det gor dock promenader hem sent pa natten extra spannande da man vet att det finns hungriga mega-rattor i granderna!)

Sa, nattskiftet. Det gick helt okej. Det var inte direkt handelserikt; en man med blindtarmsinflammation och en lindrig motorcykelolycka. Plus en aldre dam som spydde upp ungefar en liter blod, "Just a nosebleed!" my ass. Later kanske spannande men utspritt pa nio timmar? Nja. Var anda glad att jag gjorde nattskiftet eftersom jag fick prata med sjukskoterskorna och nu nar dom hade tid sa hjalpte dom mig att trana pa lite smasaker.

Igar var jag dock lojligt trott och orkade inte ga tillbaka pa eftermiddagen utan lag hemma och laste pa min nya lasplatta. Det ar ratt sa praktiskt att ha med sig 500 bocker utan att ans behova bara ett kilo.

Eftersom det har var min sista hela jobbvecka (jag aker ju hem pa fredag) sa tankte jag igenom vad jag faktiskt har lart mig har. For trots att jag ibland kanner att ingenting hander pa sjukhuset och att jag inte kan bidra med sa mycket har jag ju fatt gora en del:

ta blodprover
satta dropp och IV-nalar
ge mediciner intravenost
ge andra mediciner (efter att dom har kollat att jag har tagit ratt mangd etc)
satta in katetrar
sartvatt, byta forband och bandage (det har har jag gjort... en hel del)
ta blodtryck, blodsocker, temperatur och allt det andra
Hjalpa till med att sy ihop sar och ta bort stygn
Hjalpa till med massa andra smasaker vid tex operationer och fa observera under tiden (kanske det basta)

Plus allt det andra, som att badda sangar, kora patienter till och fran rontgen, blodbanken, labbet och sa vidare. Inget avancerat, men jag har fatt se praktiskt taget varenda liten bit av sjukhuset och forstar en hel del av hur systemet fungerar. Men verkligen inte allt, vissa saker gar nog inte att forsta. Som hur apoteket har fungerar. Det gar nog inte.

Sa det ar val en mix av vardbitrade/underskoterska, blandat med lite lakare nar jag far chansen att fa diskutera med nagon vanligt sinnad lakare. Jag har sakert glomt en hel del men det har ar det jag gor mest. Det basta ar att det har ar saker som ar valdigt grundlaggande och ratt sa nyttig att kunna: det skulle ju vara fruktansvart awkvard om jag som lakare inte ar sa dar jattebra pa att, ni vet, ta blodprover och sant.
Sa da kanns det annu battre att jag har blivt ratt saker pa det mesta av det som jag raknat upp; bara att jamfora med forsta dan da jag knappt kunde forbereda medicinerna!

Sa nojd ar jag! Men det borjar kannas lite skont att jag ar hemma om en vecka; inte for att jag har hemlangtan utan for att det ar slitigt har. Varmen, fukten och sjukhuset blir lite mycket ibland. Nastan konstant trott pa eftermiddagarna. Sa for att kompensera for de uttrottande veckorna ska vi till kusten imorgon, till Ketalagunen nara gransen till Togo eftersom det ska finnas en fantastiskt strand dar. Regna inte imorgon. Snalla?

Veckan har varit ratt handelselos hitills, inga spektakulara fall pa sjukhuset an. Fick trana mer pa att ta blodprover och satta IV-nalar vilket ar bra att gora har da det inte ar nat vi gor jatteofta hemma. Dessutom gick det bra, vilket alltid ar kul! Annars har det dock varit lite smatrakigt; nar det inte hander nagot da hander det verkligen ingenting forutom att titta in i en smutsig vit vagg. Efter tva ratt enformiga dagar bestamde jag, Martin och Amanda oss for att klottra upp for Adaklu, ett berg soder om Ho som ska vara ratt haftigt och dar man far en fantastisk utsikt.

Nar vi val kom till byn vid bergets fot visade det sig att det var riktigt laga moln den dagen, sa bergets topp skymdes av dom. Inga problem, tankte vi modiga aventyrare och begav oss uppat. Famous last words.



Forsta biten var ganska latt, visserligen valdigt brant men med en fin stig och inte alltfor tat djungel. Nar vi kom till molnet/dimman kom vi dock in i dinusaurie-urskog, komplett med mega-trad och mega-insekter. Det var fantastiskt att vandra genom den dimmiga skogen, helt tyst forutom apor och faglar, valdigt mycket Jurassic Park-kansla. Dimman var sa tjock att man knappt sag stigen framfor sig, vilket gjorde att det tillslut blev lite spoklikt nar vi vandrade i timmar utan att komma till toppen.








Och ja, insekterna. Ratt stora tusenfotingar och skalbaggar, gigantiska spindlar. Martin borjade bli ratt trott sa han stormade fram pa stigen utan att titta ordentligt. Ett nastan dodligt misstag! Med en millimeter duckar han under ett spindelnat dar en orange dinusaurie-spindel sitter och myser. Mmmmm. Tank att praktiskt taget hela afrika var tackt av den har sortens regnskog en gang. Jag kan nastan forlata vara forfader for att dom emigrerade till polcirkeln for att slippa det.

Nar vi val kom till toppen var det som att kliva ut pa ett moln; var utsikt var nada. Noll. Daremot var det riktigt coolt att sta pa toppen av ett berg, vid ett stup och bara se en vit vagg. Lite som att hoppa fallskarm genom ett moln.



Vagen tillbaka var skoj. Marken var genomblott och Amanda hade planerat valdigt bra genom att ta ett par tofflor med sig. Mycket bra planerat. Hon gled praktiskt taget ner for hela berget och ett tag fick Martin bara henne. Det hade varit kul om inte berget var galet brant och fyllt med vassa stenar; till och med jag som hade riktiga skor gled i leran och var tacksam nar jag kom ner med alla kroppsdelar intakta. Nu ska jag pa nattskift pa sjukhuset, forhoppningsvis hander det nagot mer spannande idag!

Man kan kanske tro att det absolut vanligaste pa sjukhuset har i Ho ska vara exotiska tropiska sjukdomar som malaria, eller AIDS. Eller folk som rakat skjuta sig sjalva med en AK. Sant finns ju absolut, men det ar inte avhuggna hander och skottskador som dominerar pa avdelningen dar jag ar, utan oftast ar det nagot sa banalt som diabetes.
Vafalls? Diabetes? Det kan verka lite markligt att ett sjukhus i afrika, av alla stallen, ar overbelastat med patienter som har vad vi brukar betrakta som en mindre allvarlig livsstilssjukdom.

Men det ar inte dom latt overviktiga i ovre medelaldern som ar pa sitt hundraattionde aterbesok som kommer hit, utan dom som har fatt lite allvarligare foljdskador. Diabetes har upptacks tyvarr sallan i tid och aven om den gor det ar det inte direkt som att den skots sarskilt bra. Dom som kommer till sjukhuset ar dom som inte langre har nat val, men jag kan tanka mig hur fruktansvart manga det maste finnas ute i byarna som aldrig kommer till ett sjukhus och helt enkelt dor, kanske utan att ens veta om att dom hade diabetes.

Pa akuten har det dom senaste tva veckorna legat tva kvinnor med diabetesfotter, som har blivit svart infekterade och hos den ena har bada fotterna nu drabbats av nekros, alltsa att vavnaden dott. Jag har bytt bandagen och sett hur illa det ar: den ena har helt svarta fotter, med vinroda genomskinliga flackar dar man kan se de morka blodkarlen.

Den andra patienten ar varre. Mycket varre. Ena foten har raddats, men vanstra benet ar uppatet och koloniserat av mangder av bakterier. I ett forsok att rada benet har dom skurit bort de nekrotiska delarna, vilket ar praktiskt taget allt. Laret har ingen hud eller nagot fett kvar; alla blodkarl, nerver, senor och muskler ligger helt exponerade som pa en anatomisk skiss och man kan se hur de dras ihop och slappnar av nar hon ror pa sig. Underbenet ar gront med stora delar av benet synligt. Hur kan det ga sa langt?

En anledning ar att manniskor inte gar till lakare, manga har inte rad eller bryr sig helt enkelt inte. Aven om dom far en diagnos sa gar manga till de lokala, traditionella medicinmannen, Spirit healers, for att fa orter istallet for dyrt insulin. Medicinmannen har ingen utbildning i diabetes och tjanar forstas fett pa att intalla sina patienter att modern medicin bara dodar. Alla som aker till sjukhuset dor ju! Vilket beror pa att dom kommer nar det ar forsent...

I ett forsok att upptacka diabetes tidigare anordnade min organisation VAF ett outreach dar vi tog blodtryck och blodsocker under en formiddag. Det var riktigt roligt, med ratt mycket folk som kom och jag fick trana rejalt pa att ta blodtryck, visserligen med en antik matare som hade kvicksilver, men anda! De flesta hade aldrig fatt sitt blodtryck tagit forrut, sa det kandes som att vi gjorde en hel del nytta och alla var valdigt glada och tacksamma, mest tyckte dom nog det var roligt att fa det uppmatt. En gumma satte dagens rekord med ett mysigt tryck pa 240/105. Efterat visade det sig att jag och martin tillsammans tog blodtryck pa 160 pers under dan.

Veckans stora handelse pa avdelningen, eller sjukhuset for den delen, ar den stora ronden da lakare gar mellan olika avdelningar och inspekterar. Istallet for den genomsnittliga mangden lakare per avdelning (0.5-0.7) dyker det plotsligt upp 8 stycken, ivriga att visa sitt engagemang. Senaste ronden var ratt intressant. En superlakare som vi har dopt till Dr House var med och var allmant awesome. Anledningen till att vi kallar honom house ar for att han helt enkelt paminner om en afrikansk doktor House: lang, kan allt och ar ond. Ingen kapp dock, men kompenserar med att sta helt still och titta ut genom fonster nar han pratar med sina kollegor undersatar, vilket ar valdigt psykande.

Nar ronden borjade skulle en person som jag trodde var en lakarstudent ga igenom en journal; House stog langst bak i rummet bakom ett draperi och tittade, ovantat nog, ut genom ett fonster. Nar lakarstudenten borjade snacka om olika prover som skulle tas angrepp House fran rummets morkare delar:

Student: So yes, an LP would be worthwhile to do..
House: Really?
Studenten (hoppar ungefar en halvmeter upp i luften): Wah! You're here doktor house!? Oh, yeah.. uh!
House: Hmm? So which side would you take it from?
Studenten: Wha... what?
House (suckar och tittar ut genom fonstret): Whick side would you take the LP from? Left or right?
Studenten: I... I... leeeeft?
House: Wrong.
Studenten: But..the clinical medicine says it's from the left!
House: So, you've read a book.
Studenten: Yes and it says...
House: I'm surprised, I didn't think that you had read a book in your entire life!

Sa fortsatte det i ungefar tio minuter och den stackars studenten blev totalt forintad infor hela avdelningen som nu hade samlats for att se veckans underhallning. Jag tyckte ocksa att det var lite kul tills det visade sig att det inte alls var nagon student, utan en lakare! Ouch. Jag vet inte vem jag mest tycker synd om, lakaren eller hans patienter.

Vi kom sedan till ett rum dar en man med huvudvark stog uppochner i sangen, invirrad i handukar. Inte blota handdukar, bara vanliga handukar. Tyckte att det verkade aningen udda, men vem ar jag att ifragasatta? House var mindre imponerad av diagnosen spanningshuvudvark, och borjade mobba sonder samma lakare igen. Det visade sig att denne inte hade gjort nagon neurologisk undersokning alls utan bara dumpat killen dar. Det visade sig senare att han hade en hjarnblodning...

Jag kan forsta den onde lakaren pa ett satt; jag tror att han bryr sig mycket om sina patienter, kanske mer an manga andra, men han far psykbryt pa alla som han anser inte ar kompetenta nog. Vilket ar val ungefar alla. Pa ett satt ar misstaget ovan extremt, men det hander ratt ofta att helt fel diagnoser satts da det saknas mojligheter att undersoka patienter med mer an ett stetoskop. Det finns ett hypotetiskt ultraljud och tre hypotetiska rontgenmaskiner, men bara en rontgen ar reell och anvandbar.

Forr att kompensera for detta anvander man rontgen desto mer! Ont i magen? Diffus huvudvark? Ont i fingret? Forstoppning? Skrapsar? Mot rontgen! Det kan ju inte skada liksom! ar tankesattet bakom. Heeella tiden maste jag kora patienter dit for att vanta pa den sloe radiologen i en timme. Gah. Om nagon mot formodan skulle behova nat mer an 35 rontgenundersokningar maste dom koras till Accra, dar landets (enda?) CT-scan finns.

Daremot anvander dom inte alltid rontgenmaskinen nar den behovs. Haromdagen kom det in en man som hade varit pa fodelsedagsfirande. Det hade gatt lite vilt till sa att saga, bland annat hade dom skjutit lite med automatvapen. Har man inte fyrverkerier sa kor man med AKn helt enkelt. Ni vet, fodelsedagar! Till alla narvarandes stora forvaning hade en man blivit skjuten i buken (I can't believe it happened to me!) och nar jag traffade honom sa var kulan kvar. Dom hade namligen inte hittat den, sa dom gav upp. Nu kan man tanka sig att en rontgen skulle vara bra att ha till, tja, hitta kuljavlen.
Men nej! En kvinna med forstoppning skulle ju rontgas. Och varfor skulle han rontgas, egentligen? Han blodde ju inte langre!

Igar visade jag lite intresse for Senas, min vardpappas, tradgard vilket ledde till en timmes forelasning om hur bra palmer ar. Man kan fa olja, korgar, mattor, tak och vin fran palmer. Sedan drack vi lite palmvin och gick till hans lokala palmvinsbar for att fa lite mer. Han ar trevlig den dar Sena.

Annu en vecka pa sjukhuset har gatt forbi snabbt och jag har ju inte beskrivit det ordentligt an pa bloggen! Jag jobbar alltsa pa akuten, vilket egentligen ar lite missvisande. Det ar inte som akuten hemma, med ambulanser och langa koer. Det ar ingen ko alls faktiskt, vilket kanns rejalt suspekt. (Det finns hypotetiska ambulanser parkerade utanfor, men jag har inte sett dom rora sig pa tva veckor....) Det ar mer av en traumaavdelning dit folk kommer med diverse akuta skador och proppas in for behandling eller skickas hem snabbt. Lite prat, mycket skarande.

Sjalva avdelningen ar ratt liten, med tva sma salar, en for man och en for kvinnor, som tar 6 personer var. Sedan finns tva mindre rum, och man har byggt om en korridor till sovsal med draperier sa man kan lagga 6 patienter dar med. Det ska finnas skillnad mellan dom olika rummen i fraga om sjukdom/behandling, men jag har inte kommit pa vad det ar en. Sedan fyller dom oftast upp operationssalen och korridorerna med sangar, sa istallet for 10-15 patienter sa ar det konstant overbelaggning med 25-30 stycken. Personalen klagar pa stress men vad ska dom gora? Alla andra avdelningar ar lika overfulla.

Nu nar jag har tid kan jag fortsatta pa min cliffhanger fran forra veckan! Vad hande egentligen med den svardshuggna kvinnan? Det borjade med att jag gick med en sjukskoterska och gav medicin pa morgonen min andra dag har da det kommer in en kvinna som maste fa sina sar ihopsydda direkt, sa dom tyckte det var ett ypperligt tillfalle for mig att observera!

Nar jag kommer in i Treatment Room ligger hon redan pa operationsbordet (en sang) och en lakare och tva skoterskor har borjat ga los pa saren, trots att lokalbedovningen inte borjat verka an. Hon skriker och forsoker rulla av sangen, vilket ar forstaligt da hennes hand ar av. Inte helt av, utan hangandes fran en knapp centimeter av hud. Ben, senor och blodkarl ar kapade rakt av. I ett horn av rummet ligger en annan patient och stirrar vettskramd.

Efter ett tag borjat bedovningen verka och lakaren lyckas satta tillbaka handen ratt sa snyggt, under tiden som han berattar om vad som hant. Tydligen, enligt vad han fatt hora, hade hon varit gift med en man som hade en till hustru. Nar den andra kvinnan fick reda pa att hon inte var ensam hade hon angripit den har frun med en cutlass, en machete. Resultatet var ett antal djupa sar i ansiktet och pa kroppen. Inget av dom var nagot storre problem att sy ihop, sa lakaren lamnade snart salen och lat mig och en skoterska, Eric, fixa det som var kvar.

Tyvarr visade det sig att det inte var riktigt fardigt an; nar vi undersokte huvudet hittade vi ett till sar, som gick fran panna over praktiskt taget hela huvudet, ungefar 15 cm langt och ratt djupt. Ouch.

Eric: Hmmm. (tittar efter lakaren. Ingen sadan syns till) What is your name?
Adam: Adam
Eric: Adamsss, do you see the surgical gloves on the shelf?
Adamsss: Yeah?
Eric: You should get them on. I think I'll need your help with this. Have you done a wound this large before?
Adamsss: Uhm, actually, I haven't don..
Eric: Bah! No problem! Just get the pincers there and hold here!

Oh shit. Tillsammans sydde vi dock ihop det ratt fint, aven om det var nagot nervost i borjan da jag nastan hallde en brun, antiseptisk losning over skoterskans nya skor. Jaja, sant hander.

Efter att ha tankt igenom det insag jag att jag inte bryr mig sa mycket om blod eller sar, jag blir inte acklad av en fritt hangande hand. Daremot skriken. Det ar det pafrestande. Som ni kanske forstar av det jag berattat sa ar inte smartlindring deras starka sida har, vilket jag till viss del har forstaelse for. En kommun/landsting med en budget pa knappt 2 miljoner kronor ska bekosta tva sjukhus, dussintals skolor och allt annat. Jag kan forsta att dom inta har rad/tid att ge lokalbedovning eller smartlindring vid varje mindre ingrepp.

Det jag daremot har svart att acceptera ar att nar dom val ger det sa orkar dom inte ens vanta tills det har borjat verka, utan borjar skara i patienten direkt trots skrik och bokstavliga flyktforsok. Varfor inte vanta? Varfor ha tre personer som ska halla fast i patienten? Jag pratade en del med en tysk sjukskoterska som varit har i ett par manader och han menar att jag ska akta mig for att lara mig allt for mycket av deras tekniker, da ratt mycket ar suspekt. Tva hollandska lakarstudenter tycker det mesta ar samst och anser att allt ar mycket battre i holland, vilket det forstas ar men det kanns ju inte som en jaaattebra attityd att ha.

Det finns forstas mycket att gora sig lustig over: att dom korrigerar frakturer genom att hanga stenfyllda hinkar fran benet eller armen, att dom anvander sterila kirurghandskar till att ta blodprover och satta plaster men far slut pa handskar till operationer, att det ALDRIG finns handsprit eller tval och sa vidare. Daremot finns det en stor kompetens bland personalen, det ar bara det att den ar valdigt..uhm.. ojamt fordelad. Vissa ar extremt kunniga och bra, bade skoterskor och lakare, medan andra ar lojligt daliga. Tyvarr. Vissa av skoterskorna kan verkligen inte ta blodprov och en lakare ar helt ute och cyklar. Han diagnostiserade harom dagen en subarchnoidal blodning som spanningshuvudvark.
Det finns manga roliga och mindra roliga historier att beratta, men jag kanner att det har redan borjar bli for langt. Tyvarr kan jag av uppenbara skal inte ta bilder pa avdelningen, sa ni far noja er med min, uh, fantastiska textmur!

Nej, jag har inte avlidit i malaria/blivit kidnappad/forsvunnit (aven om det var nara!) utan istallet har jag varit pa aventyr! Veckan pa sjukhuset var bra/larorik men utrottande, sa jag kande for att komma ivag och se lite mer av Ghana. Jag och 7 andra volontarer som jag hittat har och var organiserade oss och akte tillsammans vasterut till kusten. 8 pers ar liiiite for mycket, speciellt da jag brukar resa sjalv, men det fungerade... ok. Nastan.



Planen var att vi skulle aka tillsammans runt 11.30, men en tjej var lite seg och kom tva timmar forsent. Ni vet, sant som hander. Eeeeeller? Sant har hander aldrig nar jag reser sjalv tankte jag. Resan var fran borjan helt okej, men i Accra fastande vi en en traffikolycka och det tog ytterliggare tva timmar att komma igenom. Det som skulle ha varit en 6-timmars resa blev nastan 10 av alla koer och forseningar. Det blev inte battre av att vi var ungefar 20 stycken inklamada i en uraldrig minivan. Stamningen var alltsa pa top nar vi kom till Cape Coast, och det blev inte battre av att det tog fyra timmar att hitta ett hotell. Fun times!





Efter den lite trottsamma borjan sa blev det snart battre. Cape Coast ligger vid kusten och ar mest kannt som den brittiska kolonin guldkustens huvudstad, pa den gamla goda tiden. Mitt i staden ligger Cape Coast Castle (det har med orginella namn ar inte deras starka sida...) som britterna anvande for guld och senare slavhandel. Kul att veta ar att det var vi svenskar som byggde det forst, innan dom snodde det. Bra Sverige! Det var intressant att se, aven om intrycket fran fangelsehalorna dar 1000 slavar satt insparrade i upp till tre manader fortogs lite av en 300 kg tung amerikan som pratade hogt i telefon, filmade konstant och tillslut ramlade nerfor en trappa och nastan krossade guiden.







Sedan var vi pa stranden ett tag och jag badade for forsta gangen i Ghana, vilket var nice efter att ha svettats hela dan. Mindre nice var att havet bestod av 30% vatten, 20% avloppssorja och 50% plast. Men jag klagar inte, om man simmade ut lite sa var det faktiskt ratt rent och otroligt skont med hoga vagor.

Nasta dag akte vi till en nationalpark, Kakum, dar det fanns en hypad canopy walk, alltsa en repgang uppe i traden pa 40 meters hojd. Bilder fangar inte riktigt kanslan, men det man ser nedanfor ar inte marken, det ar tradtopparna pa normalhoga trad.






Ah javisstja, klappade en krokodil ocksa. En helt vanlig dag i mitt isbjornsliv med andra ord.

Sedan akte vill till staden Elmina och sag ett hollandskt slavfort: det fanns 35 stycken bara i Ghana och de ligger bokstavligen inom synhall fran varandra.

Ett problem uppstod snart. Var belgiske vann, lat kalla honom A, hade varit ute och festat en kvall. Han raglar in pa hotellet halv fem, tar alla sangklader och rullar ihop i ett horn mumlandes Ejm net going to ze nachional park tommorrow... Av sympati lamnade vi honom i detta ratt patetiska tillstand nar vi akte till Kakum. Nar vi kommer tillbaka har det dock sparat ur. Han ar inte kvar i rummet, faktum ar att vi inte ens har rummet langre. Efter viss forvirrang visar det sig att han har flyttat allt i rummet till det brevid. Av nan anledning. Han hade darefter lamnat den nagot forvirrade hotellagaren och forsvunnit.

Nar han inte kom tillbaka pa kvallen borjade vi bli lite oroliga, men han hade sagt att han skulle vara pa stranden med nagra andra som han traffat ute kvallen innan, sa vi bryde oss inte sa mycket. Men nar han inte hade kommit tillbaka morgonen darpa blev det angest. Han svarar inte pa mobilen. Fuuuuuuuuu... Efter en vild jakt hittar vi honom... pa ett sjukhus. Med lunginflammation. Uhhmhum.

Lakarna hade redan gatt sin 20-minuters rond och akt hem for veckan, sa vi kunde inte fa ut honom darifran. Sa en kille stannade kvar for att se till att han kom hem sakert. Vilket borde vara ungefar nu. Men vi har inte hort fran dom alls, sa det kanns ju bra. Annu battre ar att killen A inte vet om han ar forsakring! Belgare....

Annars var det en valdigt bra resa, traffade nytt folk och sag flera olika stader och fick dessutom bada! Aven om jag nog maste branna mina byxor nu. Naja, var tillbaka pa sjukhuset idag och det gick bra, borjar kannas som att jag haller pa att komma in i det nu. Synd att jag bara ar har till 11 augusti...

Dr X: So yes, who are you two?
Isbjorn: I'm Adam from Sweden and this is Cloei from France.
Dr X: Good, now, you have any questions for me?
Isbjorn: Oh yes, what's the most common procedure you do here at ...
Dr X: BUT WHY? Why you ask question?! So rude! You have not introduced yourself enough to ask questions to me!
Isbjorn: I'm a medical student, just finished my first year.
Dr X: Haaah, useless!
Cloei: I'm also a medical student, first year.
Dr X: So yes, now we are introduced! I have some questions for you! Yourhaitlookslikeabbayes? wheniwainmanchesterinthe70sthey
weresobigyesyouknow?(andas) Andyou and yourhairlookslikethemyes? Whayallswisspeoplelooklikeabba?
Isbjorn: I, uh, didn't catch that.
Dr X: Why you look like abba?
Isbjorn: You think I look like abba? I haven't heard that before actually..
Dr X: BUT WHY YOU LIE? TO MY FACE! ALL SWISS PEOPLE LOOK LIKE ABBA!

Ja, det gick ju bra. Det ar intressant det har, med sjukhus i Ghana. Har kan man nastan ana hur heirarkin sag ut i sverige i slutet pa 30-talet. Vissa lakare ar... speciella. Dr X har ovan traffade jag forsta dan under rundvandringen nar jag skulle presenteras for alla pa hela sjukhuset. Det ar ett stort sjukhus, sa vi lyckades inte riktigt, men nastan!

Dr X skulle just borja skara i sin annu inte nedsovda patient (mer om det senare) nar vi kommer in. Glatt vinkar han in oss och borjar spruta ut fragor som why you look like abba medan 6 sjukskoterskor och bitraden i sterila forkladen och handskar star forvirrade. For att demonstrera vad han skulle gora pekar han pa patientens svullna ansikte och visar blodkarlen genom att peta pa dom. Patienten flyger ungefar en halvmeter fran banken och rullar ihop i ett horn, skrikandes av smarta. Dr X, fullkomligt oberord, fortsatter sin anatomilektion med sina vassa finger-attacker under tiden som han pratar om hur nara patienten ar att do. Nope, det ar inte PU.

Efter den har introduktionen var jag lite nervos nar jag gick in pa akuten, Accidents & Emergencies, igar. Forsta uppgiften var att fixa lite mediciner, hamta handskar och sprutor till en stressad sjukskoterska som hade lite ont om tid.. Puh. Inte sa svart, tankte jag lattad. Men skenet bedrog! Nar jag skulle fixa den forsta flaskan kom det inget ur den. Ah gud. VAD GOR JAG NU? NEJ. NEJ. DET AR FOR MYCKET. JAG AKER HEM. JAG BYTER PROGRAM, JAG VILL BLI EKONOM. Ah, vanta det ar bara att peta in nalen lite djupare. Heh. Faran over! Inga problem det har inte! Neeeeej varfor gar det inte iiiiiiin? NEJ JAG GOMMER MIG I STADSKRUBEN.

Sa fortsatte det ett tag. Skoterskan jag gick med tittade lite konstigt pa mig under tiden, men efter en timme sa borjade det nastan ga bra. Killen var ocksa ny och valdigt sympatisk nar han forstod att jag bara gatt ett ar, sa han visade mig hur dom satter nalar, hur mycket dom tar av varje medicin etc. Efter en dag kandes det ratt bra. Jag fick kora runt patienter till rontgen, ta prover till labbet, slass med dom pa labbet, ta tillbaka provsvaret och forsvara det pa avdelning (but why did they not do the test I asked for?!!!) och lite annat. Var ganska handelselost men skont for forsta dagen.

Idag hinner jag inte skriva om just nu, men jag kan ge en teaser. Jag fick vara med pa en operation dar dom sydde tillbaka fingrar. Som kvinnan forlorat. I en svardstrid. Ni vet, svard. Cliffhanger, bitches!

Eftersom jag inte har sett sa mycket av Ghana an borjade jag bli lite rastlos nar de andra volontarerna tankte spendera helgen med att sova/lasa. Sa jag och martin kom pa att vi skulle gora en livingstone och klattra upp i bergen norr om Ho och bara vara allmant manliga. Ha kul pa ett maskulint satt helt enkelt. Det gick sadar. Djungeln var lite tatare och hade lite for mycket ormar for att det skulle vara superkul, speciellt nar jag hade shorts och vita sneakers. Planering ar nog det jag ar bast pa.

Men det var anda inte helt misslyckat, vi sag ormar, termitstackar och stora trad.






Idag skulle jag till sjukhuset for att fa min placering fran 'the matron'och liiite nervos var jag anda. Forstas var inte 'matron' inne, sa jag vantade i tva timmar innan jag och en fransk volontar fick tag pa nan som kaaanske visste vart vi skulle. Det blev en intressant upplevelse. Afrikanerna ar bra pa det har med byrakrati: bakom ett gigantiskt skrivbord satt den rejalt overviktiga aldre damen satt och tittade ned pa den oss.
Efter att ha pratat i telefon i 20 minuter och sedan skallt ut nagra skjukskoterskor i 30 (why do you waste my time with these stupid suggestions?!) vande hon sig till oss for att froga ut oss. Dom forsta tva fragorna handlade om min medicinska bakgrund, sedan var resten.. tja:

Tant-bakom-skrivbord(TBK): So, your parents are christian, yeees?
Isbjorn: Oh, yes they are..
TBK: Sooooo you are christian as well? (Kuggfraga!)
Isbjorn: Uhh, well, yes.
TBK: Goooooood. So you tell me, what church do you take the holy communion in?
Isbjorn: The swedish church, I'm a member of the swedish church (det ar faktiskt sant!)
TBK: What? That makes no sense! Do you drink the wine of jesus? Are you catholic? Tell me the name of your church, truthfully now! And the denomination! What bible do you use?
Isbjorn: Oh. Uhm, well it's a protestant church so we don't take...
TBK: Protestant?!! Ooooh, protestant....
-Awkward tystnad-
TBK: That's, uhm, niiiice.

Egentligen pagick det betydligt langre, och det ar svart att forklara ansiktsuttrycket hon fick nar hon forstad vad jag var for nagot. Hon blev betydligt mer nojd med den franska tjejen, for hon var ju katolik... Plotsligt vander hon sin uppmarksamhet mot mig igen:

TBK: So who are you again?
Isbjorn: The volunteer from VAF?
TBK: I have no idea who you are? Have you sent us your pappers?
Isbjorn: Yes! Weeks ago! Haven't you received them?
TBK: Apparently not!

Angesten! Smartan! Till slut fick hon dock tag pa mina papper och efter 4 timmars vantan fick jag en rundvisning pa sjukhuset, som var... grundlig. Jag fick se allt fran kok, tvatt och labb till kirurgi och akuten. Tillslut fick jag veta att det ar pa akuten jag ska vara, fran och med klockan 8 imorgon bitti. Wish me luck...

Vart hus!

Jag var till sjukhuset igar for att fa en visning och traffa dom jag ska jobba med, men eftersom chief nursing officer satt i ett mote till pa onsdag sa gick det inte. Jaja. Istallet tog Eric runt mig och visade nastan hela sjukhuset, som faktiskt ar ratt sa stort. Volta regional hospital tar emot mangder av patienter bade fran regionen men ocksa andra delar av landet, beroende pa specialitet. Det bestar av tvavaningsbyggnader med overtackta gangar mellan husen och en valskott tradgard. Det sag inte riktigt ut som man tanker sig ett afrikanskt sjukhus, men sjalva huvudmottagningen, OPD, var forstas kaotisk. Kandes ratt bra efter att ha gatt dar i nan timma, aven om jag for borja pa en avdelning forst pa mandag.


Senyo gor banku. Som ar nat. Antagligen har jag redan atit det!

Resten av tiden har jag varit hemma hos vardfamiljen och de andra volontarerna. Familjen bestar av Sana, Beatrice och deras pojke Senyo, som ar elva och underbart energisk nar han drar i min pals. Han alskade bilderna i Uppsala-kalendern jag hade med mig, och Sena verkade extremt nojd med slipsen han fick av mig. Tror inte att han har en kostym, men slipsar brukar inte skada! Dom andra volontarerna ar Amanda fran Kanada,  Emma och Martin fran USA och Sussie fran England.

Amanda har varit har i mer an tva mandaer och har fatt ungefar allt man kan fa, inklusive malaria, blodande oga, vitaminbrist och myyyycket mer. Hon har fatt valuta for pengarna helt enkelt, men hon verkar ratt lattad att hon bara har sex veckor kvar. Jag ar imponerad att hon fortfarande ar kvar. De andra har inte haft sa mycket problem, forutom martin som fick lite malaria, men har nere betraktar dom malaria som influensa; alla har det av och till.

Jag sover i martins rum som ar ratt sa spartanskt, men det uppvags av var fantastiska flakt som gor det till en ren njutning att vara dar. Vi har till och med dush i badrummet! Polar bear is pleased!



Nar vi inte ar inne vid flakten sitter vi i skuggan ute pa verandan, dar vi ocksa ater. Familjen (Beatrice) lagar mat i koket, till vanster pa bilden ovan, och hitills har det varit god, stark mat. Svart att beskriva, mycket rotter och chilli och grejer som jag inte vet vad dom heter. Gott ar det i alla fall.

Djungeln ligger precis utanfor, sa for att komma till vagen pa den sidan maste man ga pa en smal stig nara en back.


Stigen man gar for att komma till vagen.


5 meter fran vart hus. Jag kan forsta att dom far malaria..

Vi gick ocksa ner till marknaden igar for att kopa lite grejer jag behovde (handukar, tvattmedel etc) med mest for att se spektaklet. Det ar uh, ratt haftigt. Det ar en san dar grej som ar lite svar att fanga i ord. Det var mer folk och mer kaos och mer djur och mer av allt, till och med jamfort med Indien. Varfor da inga bilder? Problemet ar det att jag inte far ta bilder, nastan ingenstans i Ho. Jag blev varnad direkt om att om folk ser mig ta bilder utomhus, speciellt pa marknaden, flippar dom. Rejalt. Som i att ta din kamera. Mojligt att dom overdriver lite, men jag tror att det ar fullt mojligt. Ingen vill namligen bli fotograferad: i Indien var det 9/10 som gick med pa det (99/100 om det var unga killar) har ar det 0/10. Ingen, verkligen ingen jag har traffat hitills vill bli fotad. Vilket ar trist for mig men inget att gora at. Jag far kompensera med bilder pa trad och tomma gator istallet.




Senyo lar Martin ett afrikanskt spel


Granderna inne i bostadskvarteret.

Dog inte pa flyget, vilket ar en helt okej borjan. Satt brevid en brittisk ingenjor som skulle ner for att jobba pa oljeplatformarna och som varande mig for kineser (dom ar overallt, dom stjal vara jobb etc) och for olen, som man tydligen far en fruktansvard huvudvark av. Blev upplockad pa flygplatsen av eric fran VAF, vilket jag kanske tyckte var lite overkill. Har anda klarat mig ratt bra i indien och sydostasien, sa en barnvakt kandes liiite onodigt. Men senare, nar jag traglade min resvaska nerfor en lerig bakgata i centrala Accra halv tva pa natten, med rattor stora som katter springandes mellan benen, kom jag pa tva saker: det hade varit battre med en ryggsack och det ar inte alltfor daligt att ha en guide.

Eric var ratt hungrig efter att ha vantat pa mig, sa vi drog ut pa stan pa jakt efter mat. Accra klockan tva ar dock ratt dott, forutom rattor och uteliggare, men tillslut hittade vi lite ris och kyckling. Pa vagen hem var han livradd for ranare, da vita fungerar som magneter for ranare. Tydligen. Jag tror bara han hatar Accra.

Dan efter gick vi upp tidigt och skulle till Tro-Tron, vilket ar namnet pa typ... allt. Som inte ar en buss. Fast ibland ar det en buss. Fraga inte.. Det var totalt kaos, jag var upptagen med att inte tappa min vaska/krocka med folk, sa jag hade inte tid att ta nagra bilder eller ens stanna och titta, men det var som man tror att afrika ska vara med massor av farger, manniskor och lukter. Tro-tron var en minibus som maste ha minst 16 manniskor i sig for att aka, sa vi fick vanta en timme pa att forare skulle fa ihop nog med folk.


Eric (som inte vill vara med pa bild) och floden Volta

Sjalva resan var helt okej, pa min rad var fyra manniskor och min vaska, vilket gjorde det smatt obekvamt, men det ar afrika sa jag klagar inte. Roligt nog hade dom en liten tv i bilen dar dom spelade Ghanianska filmer som alla hette Teacher, Carpenter 3 eller Cocoa Farmer 5 (tydligen en popular franchise). Bast var dock Vampire, en vampyrfilm, ovantat nog. En man flog omkring och bet nacken av folk i djungeln, men besegrades av en grupp goda praster. Praster ar bra. Annars bestod filmerna av att folk skrek och bad. Det var mycket boner, ofta 10-minuters sekvenser, avbrutet av skrikande.

Snigelspett!

Efter att ha korsat Volta pa en rejalt imponerande bro borjade vi bli lite hungriga, sa Eric kopte ett lok-chili-snigel spett. Som den man jag ar skulle jag sjalvklart smaka. Jag har atit snigel i Laos, det har blir nog inget problem. Fast det var en liten snigel med vitlok, det har var en fet mordrarsnigel med samma textur som en placenta. Inte for att jag atit placenta, men ni fattar. I borjan var det helt okej att ata, men tillslut fick jag vanda mig mot fonstret for att latsas som att jag inte holl pa att gora en viktor. Man fick tugga, tugga och tugga. Smakade inget heller...

Kom fram till Accra pa eftermiddagen dar jag ska bo hos en familj tillsammans med fyra andra volontarer. Stamningen var pa topp nar jag kom, med tva stycken insjuknade i malaria och en annan med ett oga som ser ut som om det ska ramla ut. Nar jag visade mina malariapiller skrattade dom at mig. Oh great. Annars ar det fantastiskt dock, bor i utkanten av stan med utsikt mot djungeln och vi far jattegod mat (an sa lange..). Ska snart till sjukhuset dar jag ska jobba for forsta gangen, vilket lar bli intressant. Forhoppningsvis kan jag fa upp lite mer bilder fran huset imorgon!

Imorgon åker svenska folkets favorit-isbjörn till Afrika, så jag tänkte att jag lika gärna kan använda den gamla resebloggen för att skriva under månaden jag är där. Jag är egentligen inget stort fan av att blogga; det kanske låter märkligt när jag har skrivit bloggar i två år, men hela konceptet att skriva om vad jag har gjort/ätit/läst/sett idag har alltid känts jävligt suspekt.

Nej, när jag bloggar då är det om viktiga saker! Om andra människor, om resor! Inte sånt där skräp andra bloggar om, minsann! Kanske inte ett helt klockrent resonemang, men jag har i alla fall en ursäkt när jag skriver långa, långa inlägg om vad jag gjort/ätit/sett sen jag bloggade sist, för jag skriver ju bara när jag reser! Egentligen är det väl så att jag har ett för tråkigt liv hemma i Sverige för att bli inspirerad nog att skriva om det, men så fort jag gör det minsta intressanta börjar jag blogga. Mest för min egen skull, men också för dom som trots allt vill läsa om vad jag gör. Ni får ursäkta bloggen nu, det var ett tag sen jag skrev så format/bilder/text/allt kanske är lite undermåligt, men det löser sig nog. Mot Afrika!

Vad är det då jag ska göra i Ghana? Jo, jag ska jobba som volontär på ett sjukhus i staden Ho, på gränsen till Togo. Egentligen var tanken att jag skulle vara lärare ute i en by men det blev föll ihop i sista sekund, så nu är jag på väg till ett sjukhus eftersom jag pluggar läkare. Det hade kanske känts bättre om jag pluggat i mer än ett år...

I början kändes det lite... fel att jag skulle vara på ett sjukhus, i Afrika av alla ställen, då jag A) bara pluggat ett år och inte kan något B) inte pratar det lokala språket C) nämnde jag det där om bara ett år? Sen har jag pratat lite med en tidigare volontär på det sjukhuset som också bara hade pluggat medicin i ett år och hon påpekade att ja, det är ett sjukhus i Afrika och därför är det alltid för få läkare, sjuksköterskor och biträden. Alltså finns det alltid massor av uppgifter att göra, vare sig det är att ta blodtryck, ge råd till diabetespatienter eller ta blodprover.

Självklart kommer jag inte att ställa diagnoser eller skära i folk (även om dom har erbjudit mig att få vara med på flera..) men förhoppningsvis kommer jag att få en hel del klinisk träning som inte involverar diabetespatienter på sitt trehundrafemtiosjunde återbesök. Inte för att det är nåt fel på det, just sayin'. Dessutom kom jag sedan på att jag redan har det mesta av kunskapen som krävs, för vi på Uppsalas läkarprogram läser minsann en kurs som heter professionell utveckling, en kurs som lär oss det mesta inom den kliniska delen av yrket. Bland annat att spegla, uppmuntra och sammanfatta. Jag har inte en aning hur jag ska spegla, uppmuntra och sammanfatta på Ewe eller Twi, men försöka måste man! En ny utmaning i min utveckling mot större professionell integritet med andra ord!

Skämt åsido, jag ser verkligen fram emot att jobba därnere, inte bara för att "åka bort" utan även för att få se hur sjukvården i ett utvecklingsland är organiserad, inifrån ett sjukhus. Dessutom har jag aldrig varit i "det riktiga Afrika" förr, så det lär bli intressant. Jag har blivit varnad, men efter tre rundor i Indien borde jag klara Ghana galant. Eeeeller? Jag kommer bo hos en familj i Ho med flera andra volontärer, varav en ska jobba på sjukhuset. Ska bli spännande att se vilka det är jag ska bo med, det brukar vara skönt att ha några som kan prata bra engelska. Fast å andra sidan har jag hört att jag ska bo i samma rum som en kille från USA, så det kan ju bli för mycket av det goda...


Taaara! Där är ho!


Varför just Ghana/hur fick du platsen?! är frågor jag fått flera gånger. Svaret är att jag älskar att resa, helst långt bort och helst till länder som är olika varandra och Sverige. Jag har aldrig varit i Afrika söder om sahara, så jag kände att det började bli dags. Jag tycker också att volontärarbete är ett av dom bästa sätten att resa (självklart beroende på vad för sorts arbete) inte bara för att man får chansen att hjälpa lite i dom länderna man besöker, men också för att man kommer in i samhället och landet på ett helt annat sätt. Inte för att jag dömer eller ser ner på dom som reser på andra sätt, tex backpackers, jag har själv gjort tubing i Laos och hängt i Manali och Rishikesh i Indien och det är jätteroligt, man träffar massor av folk och får se mycket av ett land. Men efter ett tag blir det, i alla fall för mig, rätt trist. Man kommer sällan in i ett land och det är sällan man umgås särskilt mycket med folk som faktiskt bor där och som inte jobbar med turister. Det betyder inte att man sugs in och blir indier efter en månad som volontär där, absolut inte, men man får en helt annan chans att träffa människor man annars inte skulle ha träffat och att komma in i miljöer och på arbetsplatser som kanske inte ens finns i Sverige.

Sen så beror mycket på vad man gör och hur man gör det. Jag har varit på volontärprojekt  i Indien, Laos och Thailand, en del väldigt bra, en del mindre bra. En del planerade jag i förväg, en del helt spontant på plats. Alla har varit värt det, så när jag tänkte åka till Afrika var det självklart att jag skulle försöka hitta en placering, även om jag kanske ville resa runt lite också. Efter att ha letat, letat och letat hittade jag en organisation som verkade bra och kontaktade dom. Det var kanske lite väl i sista sekunden, så det har varit stressigt att fixa allt, men jag ville gärna vara säker på att det var ett bra projekt/organisation innan jag bestämde mig. Så nu är allt äntligen fixat och imorgon den här tiden är jag i Accra, Ghana. Den sista veckan har gått rätt snabbt om jag säger så... Förhoppningsvis har jag inte skrämt bort alla än med min enorma vägg av text här, med lite tur så kan jag snart få upp lite bilder från Ho! Tills dess kan ni roa er med dom gamla bilderna från Indien...

Isbjörnen har en alldeles egen lägenhet! Eller, ja, korridorrsum. Men ändå! Jag har jobbat hela veckan med att få i ordning alltihop och jag hade aldrig någonsin trott att man kunde åka till Ikea så många gånger på så kort tid. När jag tillslut köpt allt jag ville ha och dragit det tillbaka till min dunkla lya började arbetet med att bygga ihop/sätta upp allt också, vilket blev underhållande. Det visade sig nämligen att väggarna är gjorda av betong och jag fick ta till en kreativ lösning med spik, krokar och tejp som faktiskt höll. Ett tag.

Sen kom mina glada vänner på besök, det vill säga dom som inte var upptagna med nonsens som "recceveckor" och "fadderi" och alla såna där teknolog-påhitt. Pfft! Blev en rolig inflyttningsfest ändå; Rost, Vale och Danne klädde ut sig till presenter, Walter gick bärsärkagång och massor av utbytesstudenter från fjärde våningen kom förbi.







Och hattarna! Åh hattarna! Detta ultimata redskap för att skapa glädje och lycka, vars icke-varande är gemensamt för alla misslyckade fester. En fest med hattar kan omöjligt misslyckas! Då är det bra att ha massor av vackra hattar från världens alla obskyra hörn! I vilket fall som helst blev alla glada över min stora hatt-stash, men ingen mer än mega-taggade Amanda som glatt studsade omkring och letade efter fler hattar, medan jag och de manliga männen gick upp till kanadensaren Kurts rum för att dricka kanadensisk whisky.

Till slut gick vi iväg till en takfest i flogsta som var sådär. Amanda kom knappt upp för trapporna när hon väl kommit upp bestämde hon sig för att hon ville ner igen. Effektivt! Träffade en hel del folk dock, inklusive en stackars fransman som sa att jag var den förste svensk som pratat med honom (tydligen hade han börjat tro att alla svenskar hatar utlänningar).

Men det var på vägen hem som saker och ting blev mer underhållande. Den lille björnen (alltså inte isbjörnen) var mycket glad och nöjd med den lyckade kvällen, ja han var så nöjd att han glömde titta sig för och sprang rakt in i en vägskylt, som därefter kraschade till marken. Man må säga vad man vill om den lille mannens fysiska storlek, men när han rör på sig kan han uppbåda en imponerande rörelsemängd! Efter denna lilla olycka var han tyvärr inte.. hmm.. fullt tillräknelig, så Kanadensaren Kurt fick ta och bära hem honom från flogsta, medan björnen sjöng sovjetiska kampsånger. Kurt måste nu vara med på varje utekväll, denna klippa!